Allt är vitt. Taket, väggarna och golvet är vitt. Bordet och stolarna är vita. På väggen hänger en vit IKEA klocka som blivit osynlig i mörkret men som ändå ger ifrån sig ett rytmiskt tick-tock-tick-tock. Bredvid hänger en stor svart, ja svart, inte vit, TV med ett rött litet ljusöga som stirrar på mig. I taket finns två till röda ljusögon som jag antar tillhör ett brandalarm som när som helst är beredd att dränka allt det vita i vatten. Gardiner finns det också, dem är orange-röd-gula, som ett sista hopp att ge rummet lite personlighet, det lyckas sådär. Och mitt i det där ligger jag i en vit säng, med vita lakan, vit kudde och vitt täcke. Jag kan inte riktigt somna. Kanske känner jag mig lite ensam men mest av allt är jag förundrad över det som har hänt, som att det inte riktigt hänt mig.

Det började i Skåne efter två dagars feber och en brännande halsont. Jag fick snabbt antibiotika och starka smärtstillande av en läkare på vårdcentralen. "Klart du ska åka till Bryssel" sa han, "varför äventyra ett sådant äventyr?". "Hur gammal är du?" frågade han sen och fortsatte efter mitt svar "Det är ju det här med alkohol och antibiotika, det är absolut ingen fara att dricka alkohol, det tar inte ut antibiotikans effekt eller så. Men du är ju ändå sjuk, så det kan vara bra att ta det lite lugnt, ett teaterbesök kanske?". "Visst", tänkte jag fem dagar senare när jag satt i Annas rum i Bryssel och bokstavligen tuggade i mig en soppa, sakta sakta, "jag hade aldrig orkat med ett teaterbesök". Smärtan hade minskat något men svullnaden hade gått upp till det dubbla och när jag försökte dricka något hittade vätskan oftare upp igenom nästan än ner i halsen.

Jag bad pappa ringa vårdcentralen i Sverige, bara ifall att, för antibiotika ska väl ändå verka fortare? Snart fick jag svaret att dem tyckte jag skulle åka in direkt, nu på en gång, fast jag var i ett främmande land och klockan var sju på kvällen. Trots att jag inte riktigt ville, utan hellre väntade till morgonen, tog jag och Anna en taxi till akuten vid åtta tiden, det var det enda som var öppet. Jag kände mig helt malplacerad, jag var ju inte alls sådär sjuk som hon som satt och grät av smärta, han som skurit sig i tummen, eller spädbarnet med 40 graders feber. Efter tre timmar fick vi i alla fall komma in, vi väntade någon halvtimma till och fick sedan dit en läkare som nästan direkt frågade på franska "Skulle du kunna tänka dig att stanna här över natten?". Anna översatte och jag blev lite chockad över frågan men antog att det var en rutinfråga och svarade "Ja, om det är nödvändigt". Innan jag hann riktigt förstå det hade jag dropp i armen med antibiotika, en sjukhusdräkt över linnet och var på väg genom sjukhusets tysta korridorer. Anna tog en taxi hem och jag somnade utmattad efter allt som hänt i rummet jag blivit tilldelad. Jag tror att tiden i London har lärt mig det, att kunna somna på dem mest främmande ställen.

Nästa morgon blev jag väckt en sjuksköterska som gav mig mer antibiotika i droppet. Efter det kom en hel rada med sjuksköterskor in, med frukost, för att bädda, för att kolla min temperatur. Alla började med "Bonjour Madame" och fortsatte sen på en snabb franska. Varje gång fick jag avbryta dem och säga "Sorry, I don't speak french" med min grötiga röst och då hade dem flesta inte riktigt lika mycket att säga. Det blev ett "Coffee or tea" eller "Antibiotics" med lite teckenspråk. En kvinna sa bara "Yes" och gick ut igen. Som tur var kom Anna ganska snart och kunde agera tolk. Det kom också in en läkare och frågade hur jag mådde, lös i halsen med sin i-phone och sa att jag skulle få träffa en halsspecialist, när, var eller hur sa hon inte.

Jag och Anna lyckades spendera tiden riktigt bra, vi hade till och med ett par skrattanfall där inne i mitt lilla rum. Mitt i ett schackspel som vi båda var djupt koncentrerade i kom det in en sjuksköterska, gav mig två piller och vände mot dörren. Anna hann precis stoppa henne och fråga vad det var och om jag skulle ta dem då, "Antibiotics" och "Oui" fick vi svar innan hon försvann genom dörren. Vi tittade båda två upp på droppet, som precis lyckats tömma påsen med antibiotika och hade en flaska med smärtstillande väntande bredvid, och tittade sedan ner på pillerna igen. Var inte droppet där för att jag skulle slippa svälja piller? Anna gick för att ta reda på vad som gällde och det visade sig att droppet skulle av eftersom det inte hade fungerat så bra. Halsen var som tur var inte lika svullen längre så det gick ganska bra att svälja.

När dem senare kom in med en bricka med middag låg pillerna bara där, de två lila som var antibiotika och så ett pyttelitet vitt. Kanske är det bara jag, men jag vet helst vad det är för små konstiga saker jag stoppar i mig. Dessutom insåg vi att hela dagen hade passerat utan att någonting hade hänt eller någon sagt något. Jag kände mig mycket bättre så det kändes ju lite onödigt att vara kvar på sjukhuset, framförallt om det visade sig vara en vanlig halsfluss. Så vi båda gick för att ta reda på vad som hände men sjuksköterskorna ville knappt svara utan sa bara att läkaren måste vara där om jag skulle bli utskriven, och läkaren visste dem inte var hon var. När det gällde pillerna var svaret kort och gott antibiotika, trots att det visade sig senare att det lilla vita var smärtstillande. Så Anna fick ännu en gång åka hem medan jag tittade på "Juno" på hennes dator som hon tagit med sig. Och några timmar senare låg jag alltså i allt det där vita och undrade hur länge jag skulle bli kvar på det där sjukhuset där alla pratade franska och där jag fick piller i olika former.

Morgonen där på blev jag väckt av mobilen som vibrerade, jag fick upp den, såg det danska numret och svarade grötigt "Katinka". Det var SOS international som mamma hade kontaktat via vårt försäkringsbolag. De berättade att de hade pratat med sjukhuset, att jag skulle få ligga kvar tills jag mådde bättre och att läkaren hade sagt att jag hade en halsböld. "Jaha" sa jag förvånat, "Sa dem att jag har en halsböld? För jag vet bara om att jag har halsfluss". Men en halsböld hade jag alltså, och det fick jag reda på från Köpenhamn istället för från sjukhuset jag låg på. Lite senare satt jag och pillade i mig frukosten och glade mig åt att jag kunde få i mig en hel macka och inte bara det som var flytande. Då kom det in en sjuksköterska och började prata franska, jag fick som vanligt avbryta på engelska och hans svar var "Ah, problem". Han pekade på näsan, sen på örat och sa något om "doctor", efter ett tag förstod jag att jag skulle iväg och träffa halsläkaren. "You can walk?" sa han, "Yes" svarade jag och såg sedan en rullstol precis utanför dörren. Tur att halsen inte påverkar benen. Han ledde mig genom några korridorer till ett gäng stolar där jag fick sitta och vänta. Bredvid mig satt en väldigt gammal gumma. En sjuksköterska stoppade in grön lera i hennes öron, kom tillbaka efter ett tag och tog ut det och artikulerade sedan högt på franska. Jag antog att hon skulle få hörförstärkare.

Efter ett litet tag fick jag komma in till halsspecialisten som genast började prata franska, efter att jag avbrutit svarade hon "Not a problem, I speak English fluently". Det kanske var en sanning med modifikation men det gick i alla fall att förstå henne. Hon började med att titta in i halsen och spruta en bedövning. Sedan började hon fixa med en spruta som var cirka 30 cm lång och med en säkert 10 cm lång nål. När hon såg att jag tittade sa hon snabbt "Don't look". "Lite sent" tänkte jag och undrade smått förskräckt vad hon skulle göra med den. Hon förklarade kortfattat att hon skulle försöka dra ut infektionen och stack sedan den gigantiska sprutan ner i halsen på mig. Bedövningen gjorde tack och lov att jag inte kände någonting. När jag satt där med sprutan i halsen sa hon "Don't move, don't talk, don't do anything". Vad trodde hon att jag skulle göra just där och då? När hon var klar visade hon mig infektionen i sprutan, gjorde om det en gång till och sa sedan "Ok, now I'm done. Are you here on vacation?". "Yes I'm" svarade jag. "Nice vacation" sa hon utan antydan till minsta lilla ironi och fortsatte "I'll see you tomorrow again".

Jag fick gå tillbaka till rummet och hann duscha innan Anna ännu en gång lyckades lura sig in trots att det var fyra timmar till besökstiden. Vi flummade lite, åt upp min frukost och strax därefter kom läkaren och sa att om jag kunde svälja mina piller kunde jag åka hem och komma tillbaka till min tid hos halsspecialisten dagen därpå. Sagt och gjort, jag fick några recept, vi tog en taxi hem och köpte antibiotika för en halv förmögenhet på vägen. Eftersom Anna gick till skolan spenderade jag resten av dagen med att göra precis ingenting, vilket väl är meningen när man är sjuk?

Nästa dag åkte vi in till sjukhuset på morgonen och fick väldigt snabbt träffa dem där halsspecialisten som var så rakt på sak, konstig men samtidigt ganska skön. Nu när Anna var där höll hon sig mest till franskan men stack in lite engelska då och då Hon tittade i halsen och sa att det var bättre men att den fortfarande var stor, skrev massa recept på nya mediciner och inom fem minuter var vi ute igen. Så nu pillar jag i mig 6 lila penicillin piller, 2 trekantiga voltaren, nån munskölj och har dessutom extra värktabletter ifall att. Kanske blir jag drogad och jag blir definitivt förgiftad, men nu borde jag i alla fall bli frisk och även om det kanske inte var det roligaste jag gjort så kan jag nu lägga till det här på min lista med berättelser ur mitt liv. Berätta om när jag blev inskriven på ett sjukhus i Bryssel där alla pratade franska, gav mig massa piller, stack meterlånga sprutor i halsen på mig, där jag fick hjälp av världens finaste vän och där jag fick sova i ett alldeles alldeles vitt rum.

xxx