Nu är klockan faktiskt över midnatt till och med här så då kan jag skriva: Grattis härligaste, mysigaste, roligaste, finaste Simone! Hoppas du får en helt underbar födelsedag!

Dagens foto och minne är också med henne. Med på fotot är också Linnea och med på minnet är alla mina fina vänner. Det är från sommaren precis efter gymnasiet när vi samlade ihop oss allihopa en sista helg och åkte ut till mitt landställe. Vi trängde ihop oss i sängarna som fanns, myste och flummade på kvällarna (därav fotot) och spenderade dagarna med fotboll, kubb, bad och en liten utflykt med roddbåtar tvärs över fjärden. En väldigt härlig helg helt enkelt!

Vet inte om jag behöver skriva mycket mer än; Gökboet! Galna sminkningar av de fantastiska musikeleverna, hårt karaktärsarbete, föreställningar på stadsteaterns scen och framförallt otrolig gemenskap i klassen. Jag och fina Helen på fotot, och så Susanne i bakgrunden.

Nu, 18 timmar (jag går inte upp kl 7 på fredagar, mamma!) in på andra december kommer den andra julkalenders bilden. Den här från när hela familjen var och seglade med farmor och farfar uppe vid lofoten i Norge. Det regnade och var så kallt att vi hade skidutstyrsel på oss hela veckan, men de lanskapen vi fick se var verkligen svårslagna. Helt oroliga öar, eller snarare berg, runtomkring det bara hav och så små söta byar på varenda ö.

Okej, då kör vi igång. Först ut är i nian på grundskolan när vi åkte på klassresa till Berlin. På fotot står vårt lille tjejgäng på Linnea, Erika, Jazbel och mig och väntar på tåget ner till Malmö där vi bytte till nattåg raka vägen till Berlin. Vi var där i tre dagar, såg massa turistställen, shoppade lite, gick vilse mycket och bodde mitt emot ett "sexmuseum", inte så passande kanske.

Samtidigt hade vi ett projekt i skolan om andra världskriget så det blev massa återkopplingar dit. En kille i klassen skrev om handikappade under kriget och han tog det så långt att han spelade rullstolsbunden när vi var där. Han lånade alltså en rullstol i Stockholm, tog med den till Berlin och åkte runt i den åtminstone hela första dagen (sen tröttnade han). Ni kan själva tänka er folks miner när han kom åkande i rullstolen, stannade vid trappan till vårt hostel och sen reste sig upp och bar rullstolen upp för hela trappan. Vi hade mycket kul över det där och mycket kul annars också. Det var första gången jag kände att vi alla kom nära varandra.