Chinese lanterns, tomatos and a nanny-get-togheter
Since I just found out that my two german darlings are looking at my blog now and then I'm doing an effort to write in English. In that way I also get to practice my writing skills. Any how, here is my last weekend in wonderful London.
Friday:
After work and gym I dragged Pia with me in to town to get some of the London feeling. I kind of need to go to the central now and then to remind me of that I'm actually living in London.
We started with a smoothie at Joe & Juice and then walked down through Soho to China Town, where it was decorated with lanterns 'cause of the chinese new year.
When we had walked all the way down to Trafalgar Square we got on the 87 and went to my place. Finally at home we lit some candles, drank the, ate nutella on "knäckebröd" and watched a rather bad movie.
Saturday:
We started the day at our favorite market: Borough Market.
Pia and Alena were walking around tasting everything, or at least looking at everything.
While Karolin was more in the buying mood.
She walked around for quite a while and looked at all the nice vegetables.
After the market Pia, Alena and I went shopping in a giant shoppingcentre, no photos were taken then though. Completely tired from the crowdiness (can you say that?) Pia and I went home to me for dinner and a quick shower before we met up with Karolin again for a drink at The Exhibit in Balham. I was a bit surprised to see that it was actually crowded also in there, even though we were in a little suburb to London.
Sunday:
I woke up, did a bit of laundry and cleaning and then went back to Balham again for a coffee at Bertie & Boo with Pia and Lisa.
The rest of the day I spent at a lunch that turned into a dinner at Firdo's with some nannies from my area. We watched a movie, ate lots of snacks, played cards, did the shisha, and talked. And since her mom loves cooking (and wouldn't agree to let us just have pizza) she made the most amazing indian food, we even got some to take home since she thought we didn't eat enough. So that's what I had for dinner today and now I'm going to bed.
xxx
Friday:
After work and gym I dragged Pia with me in to town to get some of the London feeling. I kind of need to go to the central now and then to remind me of that I'm actually living in London.
We started with a smoothie at Joe & Juice and then walked down through Soho to China Town, where it was decorated with lanterns 'cause of the chinese new year.
When we had walked all the way down to Trafalgar Square we got on the 87 and went to my place. Finally at home we lit some candles, drank the, ate nutella on "knäckebröd" and watched a rather bad movie.
Saturday:
We started the day at our favorite market: Borough Market.
Pia and Alena were walking around tasting everything, or at least looking at everything.
While Karolin was more in the buying mood.
She walked around for quite a while and looked at all the nice vegetables.
After the market Pia, Alena and I went shopping in a giant shoppingcentre, no photos were taken then though. Completely tired from the crowdiness (can you say that?) Pia and I went home to me for dinner and a quick shower before we met up with Karolin again for a drink at The Exhibit in Balham. I was a bit surprised to see that it was actually crowded also in there, even though we were in a little suburb to London.
Sunday:
I woke up, did a bit of laundry and cleaning and then went back to Balham again for a coffee at Bertie & Boo with Pia and Lisa.
The rest of the day I spent at a lunch that turned into a dinner at Firdo's with some nannies from my area. We watched a movie, ate lots of snacks, played cards, did the shisha, and talked. And since her mom loves cooking (and wouldn't agree to let us just have pizza) she made the most amazing indian food, we even got some to take home since she thought we didn't eat enough. So that's what I had for dinner today and now I'm going to bed.
xxx
Udda tekoppar och ensamma spiraltrappor
Nu kommer helguppdateringen, bättre sent än aldrig. I fredags jobbade jag så då hände inte så mycket spännande. Var i och för sig på bio med Pia på kvällen och såg "War Horse" som jag verkligen kan rekommendera. Efteråt kändes det som att jag suttit och hållit andan under hela filmen (2 timmar), väldigt gripande och vacker. Resten av helgen hände det här:
Lördag:
Jag tog med mig dem här två tjejerna och begav mig till Richmond som jag hört av flera skulle vara väldigt mysigt.
Efter en timmas bussfärd för att komma dit så satte vi oss på första bästa café för att äta lunch.
Stället hette "The Tea Box" och hade, liksom namnet avslöjar, massa olika teér som serverades i udda koppar och med en "tea timer". Väldigt mysigt.
Efter lunchen promenerade vi genom stadskärnan och bort mot Temsen. Vi passerade en stor äng..
...och ett gammalt järnvägsspår med vackra valv.
Längst vid Themsen fanns det massa husbåtar och en fin promenadväg.
Det var ganska fint att gå där och titta på människorna, båtarna och fåglarna.
Efter ett litet tag kom vi till en skylt där det stod "café" med en pil in mot det här pyttelilla valvet. Jag tyckte det såg väldigt spännande ut och ville såklart gå dit.
Valvet visade sig bara vara en gångväg under vägen medan själva caféet låg uppe på en kulle.
Det visade sig vara ett fairtrade café...
...med en veganmeny...
...och massa rolig inredning. Inte helt illa.
Resten av dagen gick vi runt i Richmonds stadskärna och tittade i lite butiker. Kvällen spenderade vi hos Alena med paj och film.
Söndag:
Dagen började med brunch på "Le Pain Quotidien" vid London Bridge med Karolina. Yoghurt med bär, croissant och cappucino. Är det helg så är det.
Mätta och belåtna gick vi runt lite i området som är fullt med gamla vackra byggnader och historiska platser. Bland annat fanns där mitt i alltihop en ensam spiraltrappa.
När det var dags för Karolina att åka hem för att helgfixa så åkte jag till Balham och mötte upp "tyska maffian" som jag så fint kallar dem. Jag hittade dem såklart på Bertie and Boo där dem är som fastklistrade. Vi gick runt lite i Balham och gick sen till en pub för att se Arsenal mot Manchester United eftersom Pia är ett stort Arsenal fan. Och ska vi vara ärliga så finns det ju inte något mycket mer engelskt att göra än att se fotboll på en pub. Tyvärr vann fel lag och jag åkte hem för att sörja, eller snarare mysa med te, choklad och fin musik.
xxx
Lördag:
Jag tog med mig dem här två tjejerna och begav mig till Richmond som jag hört av flera skulle vara väldigt mysigt.
Efter en timmas bussfärd för att komma dit så satte vi oss på första bästa café för att äta lunch.
Stället hette "The Tea Box" och hade, liksom namnet avslöjar, massa olika teér som serverades i udda koppar och med en "tea timer". Väldigt mysigt.
Efter lunchen promenerade vi genom stadskärnan och bort mot Temsen. Vi passerade en stor äng..
...och ett gammalt järnvägsspår med vackra valv.
Längst vid Themsen fanns det massa husbåtar och en fin promenadväg.
Det var ganska fint att gå där och titta på människorna, båtarna och fåglarna.
Efter ett litet tag kom vi till en skylt där det stod "café" med en pil in mot det här pyttelilla valvet. Jag tyckte det såg väldigt spännande ut och ville såklart gå dit.
Valvet visade sig bara vara en gångväg under vägen medan själva caféet låg uppe på en kulle.
Det visade sig vara ett fairtrade café...
...med en veganmeny...
...och massa rolig inredning. Inte helt illa.
Resten av dagen gick vi runt i Richmonds stadskärna och tittade i lite butiker. Kvällen spenderade vi hos Alena med paj och film.
Söndag:
Dagen började med brunch på "Le Pain Quotidien" vid London Bridge med Karolina. Yoghurt med bär, croissant och cappucino. Är det helg så är det.
Mätta och belåtna gick vi runt lite i området som är fullt med gamla vackra byggnader och historiska platser. Bland annat fanns där mitt i alltihop en ensam spiraltrappa.
När det var dags för Karolina att åka hem för att helgfixa så åkte jag till Balham och mötte upp "tyska maffian" som jag så fint kallar dem. Jag hittade dem såklart på Bertie and Boo där dem är som fastklistrade. Vi gick runt lite i Balham och gick sen till en pub för att se Arsenal mot Manchester United eftersom Pia är ett stort Arsenal fan. Och ska vi vara ärliga så finns det ju inte något mycket mer engelskt att göra än att se fotboll på en pub. Tyvärr vann fel lag och jag åkte hem för att sörja, eller snarare mysa med te, choklad och fin musik.
xxx
Tågbanor, guldbaggar och nyårslöften
Siri sover. Lukas är i skolan igen efter två dagar hemma. Båda barnen fick halsont och 40 graders feber i helgen och går nu på antibiotika. Så vi har haft sjukstuga här de senaste dagarna; byggt lego och tågbanor, spelat "finns i sjön", lekt med i-paden, tittat på film och ätit massa yoghurt. I måndags var vi i parken en halvtimma, igår inte alls. Det är svårt att hålla två barn sysselsatta och lugna när de både har för mycket energi och är sjuka och trötta. Vi har i alla fall haft det mysigt, även om det snabbt märks att det tar betydligt mer på krafterna att ha båda hemma hela dagen jämfört med bara Siri.
Trots det har jag hållit igång på kvällarna också. I måndags kom Emelie över och vi såg på Guldbaggegalan på svtplay och åt svensk choklad. Jag hade typ inte sett någon av filmerna vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag varit här hela året. Igår var jag på gymmet för första gången på fem veckor. Det var helt smockfullt, många som har nyårslöftet att komma i form, hoppas bara att de ger upp snart för jag tyckte bättre om det innan jul när jag aldrig behövde köa till maskinerna. Jag hann bara med 10 min cykling och 20 min löpning (vilket i och för sig räckte efter uppehåll och sjukdomar) innan jag skyndade mig hem, duschade, slängde i mig en macka och gick bort mot tåget. Tjugo minuter senare var jag på The Bedford i Balham med Pia, Alena och Sanni där Jamie Lawson spelade. Han är helt fantastisk och jag älskar det faktum att the Bedford har livemusik varje vardagskväll helt gratis. Allt jag betalade för var ölen jag drack. Ikväll ska jag bara hem och ta det lugnt, skypa med några vänner och lägga upp bilderna från helgen. Imorgon blir det middag med Josefina som snart åker till Nepal och volontärarbetar och sen är det helg igen.
xxx
Tågstationer, kindpussar och en fin vän
Dumt nog har jag ju bara skrivit om den tråkiga och jobbiga delen i Bryssel och även om den tog upp lite för mycket tid så hann jag med en del trevligt också. Dessutom tog vi ju tåget dit vilket alltid är mysigt, även om omständigheterna inte var de (dem?) bästa.
Resan:
Min otroligt snälla pappa följde med mig till Köpenhamn där vi mötte upp Anna. Det var fint väder men väldigt kallt.
När tåget rullade in vinkade vi hejdå och steg ombord.
Efter några timmar rullade tåget ombord på en båt. Jag tog mig upp för alla trapporna och satt sen helt stilla och tittade ut över Anna medan Anna sprang runt och fixade med allt hon och jag behövde.
Nästa anhalt var Hamburg. Av dem åtta stationer jag passerar på tågen mellan London och Stockholm är det min favorit, mest för att allt är väldigt öppet och ljust.
Nästa station var Köln HBF, då hade det redan hunnit bli mörkt och vi började bli ganska trötta på att resa.
Men Anna höll humöret uppe trots att hon hade världens tystaste och tröttaste resekamrat.
Bryssel:
På den här gatan med tegelhus, små balkonger och klätterväxter bor Anna.
Och i det här huset med stora fönster, högt i tak och massor av madrasser går Anna i skolan. Det var en av sakerna som var positivt med att jag fastnade i Bryssel, jag hann se skolan och fick se deras fantastiska lektion.
Mest tid spenderade jag förstås i Anna lägenhet, men det var inte heller så illa för i hennes rum fanns ett takfönster och väderförändringarna var ganska så häftiga.
Lagom till helgen var jag i alla fall pigg nog att ta mig ut och se Bryssel lite grann. Vi var ett helt gäng som gick runt, på fotot är Anna och Julle.
Vi gick in i en väldigt häftig affär som kändes mer som ett museum.
Julle kallade det "Tim Burton House" och det var verkligen ett helt hus också med fantastiska möblemang.
Sen gick vi till Grand Plaz och Anna köpte en belgisk våffla som jag snodde några bitar av. Efter fem dagar med bara youghurt och soppa räcker det med en tugga för att sockerbehovet ska vara täckt.
Nästa dag, innan jag skulle åka, gick vi till matmarknaden och loppismarknaden.
Anna visade mig en till galen affär som var fullkomligt proppad med afrikanska masker och statyer och vi träffade massor av människor hon kände som vi hälsade på med kindpussar.
Sex dagar senare än planerat satte jag mig sedan på tåget. Somnade som en stock i Belgien och vaknade till en solnedgång i England.
xxx
Resan:
Min otroligt snälla pappa följde med mig till Köpenhamn där vi mötte upp Anna. Det var fint väder men väldigt kallt.
När tåget rullade in vinkade vi hejdå och steg ombord.
Efter några timmar rullade tåget ombord på en båt. Jag tog mig upp för alla trapporna och satt sen helt stilla och tittade ut över Anna medan Anna sprang runt och fixade med allt hon och jag behövde.
Nästa anhalt var Hamburg. Av dem åtta stationer jag passerar på tågen mellan London och Stockholm är det min favorit, mest för att allt är väldigt öppet och ljust.
Nästa station var Köln HBF, då hade det redan hunnit bli mörkt och vi började bli ganska trötta på att resa.
Men Anna höll humöret uppe trots att hon hade världens tystaste och tröttaste resekamrat.
Bryssel:
På den här gatan med tegelhus, små balkonger och klätterväxter bor Anna.
Och i det här huset med stora fönster, högt i tak och massor av madrasser går Anna i skolan. Det var en av sakerna som var positivt med att jag fastnade i Bryssel, jag hann se skolan och fick se deras fantastiska lektion.
Mest tid spenderade jag förstås i Anna lägenhet, men det var inte heller så illa för i hennes rum fanns ett takfönster och väderförändringarna var ganska så häftiga.
Lagom till helgen var jag i alla fall pigg nog att ta mig ut och se Bryssel lite grann. Vi var ett helt gäng som gick runt, på fotot är Anna och Julle.
Vi gick in i en väldigt häftig affär som kändes mer som ett museum.
Julle kallade det "Tim Burton House" och det var verkligen ett helt hus också med fantastiska möblemang.
Sen gick vi till Grand Plaz och Anna köpte en belgisk våffla som jag snodde några bitar av. Efter fem dagar med bara youghurt och soppa räcker det med en tugga för att sockerbehovet ska vara täckt.
Nästa dag, innan jag skulle åka, gick vi till matmarknaden och loppismarknaden.
Anna visade mig en till galen affär som var fullkomligt proppad med afrikanska masker och statyer och vi träffade massor av människor hon kände som vi hälsade på med kindpussar.
Sex dagar senare än planerat satte jag mig sedan på tåget. Somnade som en stock i Belgien och vaknade till en solnedgång i England.
xxx
Varning för lång text
Okej, jag vet att jag skrivit en hel novell här nedan. Det blev så. Det är nog mer för min skull än för er, men läs om ni vill och för er som inte vill så kan jag bara berätta att jag mår bättre nu efter min lilla sjukhus upplevelse. Går fortfarande på antibiotika och tar en evighet på mig vid varje måltid, men tror nog att jag snart kommmer vara helt återställd!
xxx
xxx
Vita rum och lila piller
Allt är vitt. Taket, väggarna och golvet är vitt. Bordet och stolarna är vita. På väggen hänger en vit IKEA klocka som blivit osynlig i mörkret men som ändå ger ifrån sig ett rytmiskt tick-tock-tick-tock. Bredvid hänger en stor svart, ja svart, inte vit, TV med ett rött litet ljusöga som stirrar på mig. I taket finns två till röda ljusögon som jag antar tillhör ett brandalarm som när som helst är beredd att dränka allt det vita i vatten. Gardiner finns det också, dem är orange-röd-gula, som ett sista hopp att ge rummet lite personlighet, det lyckas sådär. Och mitt i det där ligger jag i en vit säng, med vita lakan, vit kudde och vitt täcke. Jag kan inte riktigt somna. Kanske känner jag mig lite ensam men mest av allt är jag förundrad över det som har hänt, som att det inte riktigt hänt mig.
Det började i Skåne efter två dagars feber och en brännande halsont. Jag fick snabbt antibiotika och starka smärtstillande av en läkare på vårdcentralen. "Klart du ska åka till Bryssel" sa han, "varför äventyra ett sådant äventyr?". "Hur gammal är du?" frågade han sen och fortsatte efter mitt svar "Det är ju det här med alkohol och antibiotika, det är absolut ingen fara att dricka alkohol, det tar inte ut antibiotikans effekt eller så. Men du är ju ändå sjuk, så det kan vara bra att ta det lite lugnt, ett teaterbesök kanske?". "Visst", tänkte jag fem dagar senare när jag satt i Annas rum i Bryssel och bokstavligen tuggade i mig en soppa, sakta sakta, "jag hade aldrig orkat med ett teaterbesök". Smärtan hade minskat något men svullnaden hade gått upp till det dubbla och när jag försökte dricka något hittade vätskan oftare upp igenom nästan än ner i halsen.
Jag bad pappa ringa vårdcentralen i Sverige, bara ifall att, för antibiotika ska väl ändå verka fortare? Snart fick jag svaret att dem tyckte jag skulle åka in direkt, nu på en gång, fast jag var i ett främmande land och klockan var sju på kvällen. Trots att jag inte riktigt ville, utan hellre väntade till morgonen, tog jag och Anna en taxi till akuten vid åtta tiden, det var det enda som var öppet. Jag kände mig helt malplacerad, jag var ju inte alls sådär sjuk som hon som satt och grät av smärta, han som skurit sig i tummen, eller spädbarnet med 40 graders feber. Efter tre timmar fick vi i alla fall komma in, vi väntade någon halvtimma till och fick sedan dit en läkare som nästan direkt frågade på franska "Skulle du kunna tänka dig att stanna här över natten?". Anna översatte och jag blev lite chockad över frågan men antog att det var en rutinfråga och svarade "Ja, om det är nödvändigt". Innan jag hann riktigt förstå det hade jag dropp i armen med antibiotika, en sjukhusdräkt över linnet och var på väg genom sjukhusets tysta korridorer. Anna tog en taxi hem och jag somnade utmattad efter allt som hänt i rummet jag blivit tilldelad. Jag tror att tiden i London har lärt mig det, att kunna somna på dem mest främmande ställen.
Nästa morgon blev jag väckt en sjuksköterska som gav mig mer antibiotika i droppet. Efter det kom en hel rada med sjuksköterskor in, med frukost, för att bädda, för att kolla min temperatur. Alla började med "Bonjour Madame" och fortsatte sen på en snabb franska. Varje gång fick jag avbryta dem och säga "Sorry, I don't speak french" med min grötiga röst och då hade dem flesta inte riktigt lika mycket att säga. Det blev ett "Coffee or tea" eller "Antibiotics" med lite teckenspråk. En kvinna sa bara "Yes" och gick ut igen. Som tur var kom Anna ganska snart och kunde agera tolk. Det kom också in en läkare och frågade hur jag mådde, lös i halsen med sin i-phone och sa att jag skulle få träffa en halsspecialist, när, var eller hur sa hon inte.
Jag och Anna lyckades spendera tiden riktigt bra, vi hade till och med ett par skrattanfall där inne i mitt lilla rum. Mitt i ett schackspel som vi båda var djupt koncentrerade i kom det in en sjuksköterska, gav mig två piller och vände mot dörren. Anna hann precis stoppa henne och fråga vad det var och om jag skulle ta dem då, "Antibiotics" och "Oui" fick vi svar innan hon försvann genom dörren. Vi tittade båda två upp på droppet, som precis lyckats tömma påsen med antibiotika och hade en flaska med smärtstillande väntande bredvid, och tittade sedan ner på pillerna igen. Var inte droppet där för att jag skulle slippa svälja piller? Anna gick för att ta reda på vad som gällde och det visade sig att droppet skulle av eftersom det inte hade fungerat så bra. Halsen var som tur var inte lika svullen längre så det gick ganska bra att svälja.
När dem senare kom in med en bricka med middag låg pillerna bara där, de två lila som var antibiotika och så ett pyttelitet vitt. Kanske är det bara jag, men jag vet helst vad det är för små konstiga saker jag stoppar i mig. Dessutom insåg vi att hela dagen hade passerat utan att någonting hade hänt eller någon sagt något. Jag kände mig mycket bättre så det kändes ju lite onödigt att vara kvar på sjukhuset, framförallt om det visade sig vara en vanlig halsfluss. Så vi båda gick för att ta reda på vad som hände men sjuksköterskorna ville knappt svara utan sa bara att läkaren måste vara där om jag skulle bli utskriven, och läkaren visste dem inte var hon var. När det gällde pillerna var svaret kort och gott antibiotika, trots att det visade sig senare att det lilla vita var smärtstillande. Så Anna fick ännu en gång åka hem medan jag tittade på "Juno" på hennes dator som hon tagit med sig. Och några timmar senare låg jag alltså i allt det där vita och undrade hur länge jag skulle bli kvar på det där sjukhuset där alla pratade franska och där jag fick piller i olika former.
Morgonen där på blev jag väckt av mobilen som vibrerade, jag fick upp den, såg det danska numret och svarade grötigt "Katinka". Det var SOS international som mamma hade kontaktat via vårt försäkringsbolag. De berättade att de hade pratat med sjukhuset, att jag skulle få ligga kvar tills jag mådde bättre och att läkaren hade sagt att jag hade en halsböld. "Jaha" sa jag förvånat, "Sa dem att jag har en halsböld? För jag vet bara om att jag har halsfluss". Men en halsböld hade jag alltså, och det fick jag reda på från Köpenhamn istället för från sjukhuset jag låg på. Lite senare satt jag och pillade i mig frukosten och glade mig åt att jag kunde få i mig en hel macka och inte bara det som var flytande. Då kom det in en sjuksköterska och började prata franska, jag fick som vanligt avbryta på engelska och hans svar var "Ah, problem". Han pekade på näsan, sen på örat och sa något om "doctor", efter ett tag förstod jag att jag skulle iväg och träffa halsläkaren. "You can walk?" sa han, "Yes" svarade jag och såg sedan en rullstol precis utanför dörren. Tur att halsen inte påverkar benen. Han ledde mig genom några korridorer till ett gäng stolar där jag fick sitta och vänta. Bredvid mig satt en väldigt gammal gumma. En sjuksköterska stoppade in grön lera i hennes öron, kom tillbaka efter ett tag och tog ut det och artikulerade sedan högt på franska. Jag antog att hon skulle få hörförstärkare.
Efter ett litet tag fick jag komma in till halsspecialisten som genast började prata franska, efter att jag avbrutit svarade hon "Not a problem, I speak English fluently". Det kanske var en sanning med modifikation men det gick i alla fall att förstå henne. Hon började med att titta in i halsen och spruta en bedövning. Sedan började hon fixa med en spruta som var cirka 30 cm lång och med en säkert 10 cm lång nål. När hon såg att jag tittade sa hon snabbt "Don't look". "Lite sent" tänkte jag och undrade smått förskräckt vad hon skulle göra med den. Hon förklarade kortfattat att hon skulle försöka dra ut infektionen och stack sedan den gigantiska sprutan ner i halsen på mig. Bedövningen gjorde tack och lov att jag inte kände någonting. När jag satt där med sprutan i halsen sa hon "Don't move, don't talk, don't do anything". Vad trodde hon att jag skulle göra just där och då? När hon var klar visade hon mig infektionen i sprutan, gjorde om det en gång till och sa sedan "Ok, now I'm done. Are you here on vacation?". "Yes I'm" svarade jag. "Nice vacation" sa hon utan antydan till minsta lilla ironi och fortsatte "I'll see you tomorrow again".
Jag fick gå tillbaka till rummet och hann duscha innan Anna ännu en gång lyckades lura sig in trots att det var fyra timmar till besökstiden. Vi flummade lite, åt upp min frukost och strax därefter kom läkaren och sa att om jag kunde svälja mina piller kunde jag åka hem och komma tillbaka till min tid hos halsspecialisten dagen därpå. Sagt och gjort, jag fick några recept, vi tog en taxi hem och köpte antibiotika för en halv förmögenhet på vägen. Eftersom Anna gick till skolan spenderade jag resten av dagen med att göra precis ingenting, vilket väl är meningen när man är sjuk?
Nästa dag åkte vi in till sjukhuset på morgonen och fick väldigt snabbt träffa dem där halsspecialisten som var så rakt på sak, konstig men samtidigt ganska skön. Nu när Anna var där höll hon sig mest till franskan men stack in lite engelska då och då Hon tittade i halsen och sa att det var bättre men att den fortfarande var stor, skrev massa recept på nya mediciner och inom fem minuter var vi ute igen. Så nu pillar jag i mig 6 lila penicillin piller, 2 trekantiga voltaren, nån munskölj och har dessutom extra värktabletter ifall att. Kanske blir jag drogad och jag blir definitivt förgiftad, men nu borde jag i alla fall bli frisk och även om det kanske inte var det roligaste jag gjort så kan jag nu lägga till det här på min lista med berättelser ur mitt liv. Berätta om när jag blev inskriven på ett sjukhus i Bryssel där alla pratade franska, gav mig massa piller, stack meterlånga sprutor i halsen på mig, där jag fick hjälp av världens finaste vän och där jag fick sova i ett alldeles alldeles vitt rum.
xxx
Det började i Skåne efter två dagars feber och en brännande halsont. Jag fick snabbt antibiotika och starka smärtstillande av en läkare på vårdcentralen. "Klart du ska åka till Bryssel" sa han, "varför äventyra ett sådant äventyr?". "Hur gammal är du?" frågade han sen och fortsatte efter mitt svar "Det är ju det här med alkohol och antibiotika, det är absolut ingen fara att dricka alkohol, det tar inte ut antibiotikans effekt eller så. Men du är ju ändå sjuk, så det kan vara bra att ta det lite lugnt, ett teaterbesök kanske?". "Visst", tänkte jag fem dagar senare när jag satt i Annas rum i Bryssel och bokstavligen tuggade i mig en soppa, sakta sakta, "jag hade aldrig orkat med ett teaterbesök". Smärtan hade minskat något men svullnaden hade gått upp till det dubbla och när jag försökte dricka något hittade vätskan oftare upp igenom nästan än ner i halsen.
Jag bad pappa ringa vårdcentralen i Sverige, bara ifall att, för antibiotika ska väl ändå verka fortare? Snart fick jag svaret att dem tyckte jag skulle åka in direkt, nu på en gång, fast jag var i ett främmande land och klockan var sju på kvällen. Trots att jag inte riktigt ville, utan hellre väntade till morgonen, tog jag och Anna en taxi till akuten vid åtta tiden, det var det enda som var öppet. Jag kände mig helt malplacerad, jag var ju inte alls sådär sjuk som hon som satt och grät av smärta, han som skurit sig i tummen, eller spädbarnet med 40 graders feber. Efter tre timmar fick vi i alla fall komma in, vi väntade någon halvtimma till och fick sedan dit en läkare som nästan direkt frågade på franska "Skulle du kunna tänka dig att stanna här över natten?". Anna översatte och jag blev lite chockad över frågan men antog att det var en rutinfråga och svarade "Ja, om det är nödvändigt". Innan jag hann riktigt förstå det hade jag dropp i armen med antibiotika, en sjukhusdräkt över linnet och var på väg genom sjukhusets tysta korridorer. Anna tog en taxi hem och jag somnade utmattad efter allt som hänt i rummet jag blivit tilldelad. Jag tror att tiden i London har lärt mig det, att kunna somna på dem mest främmande ställen.
Nästa morgon blev jag väckt en sjuksköterska som gav mig mer antibiotika i droppet. Efter det kom en hel rada med sjuksköterskor in, med frukost, för att bädda, för att kolla min temperatur. Alla började med "Bonjour Madame" och fortsatte sen på en snabb franska. Varje gång fick jag avbryta dem och säga "Sorry, I don't speak french" med min grötiga röst och då hade dem flesta inte riktigt lika mycket att säga. Det blev ett "Coffee or tea" eller "Antibiotics" med lite teckenspråk. En kvinna sa bara "Yes" och gick ut igen. Som tur var kom Anna ganska snart och kunde agera tolk. Det kom också in en läkare och frågade hur jag mådde, lös i halsen med sin i-phone och sa att jag skulle få träffa en halsspecialist, när, var eller hur sa hon inte.
Jag och Anna lyckades spendera tiden riktigt bra, vi hade till och med ett par skrattanfall där inne i mitt lilla rum. Mitt i ett schackspel som vi båda var djupt koncentrerade i kom det in en sjuksköterska, gav mig två piller och vände mot dörren. Anna hann precis stoppa henne och fråga vad det var och om jag skulle ta dem då, "Antibiotics" och "Oui" fick vi svar innan hon försvann genom dörren. Vi tittade båda två upp på droppet, som precis lyckats tömma påsen med antibiotika och hade en flaska med smärtstillande väntande bredvid, och tittade sedan ner på pillerna igen. Var inte droppet där för att jag skulle slippa svälja piller? Anna gick för att ta reda på vad som gällde och det visade sig att droppet skulle av eftersom det inte hade fungerat så bra. Halsen var som tur var inte lika svullen längre så det gick ganska bra att svälja.
När dem senare kom in med en bricka med middag låg pillerna bara där, de två lila som var antibiotika och så ett pyttelitet vitt. Kanske är det bara jag, men jag vet helst vad det är för små konstiga saker jag stoppar i mig. Dessutom insåg vi att hela dagen hade passerat utan att någonting hade hänt eller någon sagt något. Jag kände mig mycket bättre så det kändes ju lite onödigt att vara kvar på sjukhuset, framförallt om det visade sig vara en vanlig halsfluss. Så vi båda gick för att ta reda på vad som hände men sjuksköterskorna ville knappt svara utan sa bara att läkaren måste vara där om jag skulle bli utskriven, och läkaren visste dem inte var hon var. När det gällde pillerna var svaret kort och gott antibiotika, trots att det visade sig senare att det lilla vita var smärtstillande. Så Anna fick ännu en gång åka hem medan jag tittade på "Juno" på hennes dator som hon tagit med sig. Och några timmar senare låg jag alltså i allt det där vita och undrade hur länge jag skulle bli kvar på det där sjukhuset där alla pratade franska och där jag fick piller i olika former.
Morgonen där på blev jag väckt av mobilen som vibrerade, jag fick upp den, såg det danska numret och svarade grötigt "Katinka". Det var SOS international som mamma hade kontaktat via vårt försäkringsbolag. De berättade att de hade pratat med sjukhuset, att jag skulle få ligga kvar tills jag mådde bättre och att läkaren hade sagt att jag hade en halsböld. "Jaha" sa jag förvånat, "Sa dem att jag har en halsböld? För jag vet bara om att jag har halsfluss". Men en halsböld hade jag alltså, och det fick jag reda på från Köpenhamn istället för från sjukhuset jag låg på. Lite senare satt jag och pillade i mig frukosten och glade mig åt att jag kunde få i mig en hel macka och inte bara det som var flytande. Då kom det in en sjuksköterska och började prata franska, jag fick som vanligt avbryta på engelska och hans svar var "Ah, problem". Han pekade på näsan, sen på örat och sa något om "doctor", efter ett tag förstod jag att jag skulle iväg och träffa halsläkaren. "You can walk?" sa han, "Yes" svarade jag och såg sedan en rullstol precis utanför dörren. Tur att halsen inte påverkar benen. Han ledde mig genom några korridorer till ett gäng stolar där jag fick sitta och vänta. Bredvid mig satt en väldigt gammal gumma. En sjuksköterska stoppade in grön lera i hennes öron, kom tillbaka efter ett tag och tog ut det och artikulerade sedan högt på franska. Jag antog att hon skulle få hörförstärkare.
Efter ett litet tag fick jag komma in till halsspecialisten som genast började prata franska, efter att jag avbrutit svarade hon "Not a problem, I speak English fluently". Det kanske var en sanning med modifikation men det gick i alla fall att förstå henne. Hon började med att titta in i halsen och spruta en bedövning. Sedan började hon fixa med en spruta som var cirka 30 cm lång och med en säkert 10 cm lång nål. När hon såg att jag tittade sa hon snabbt "Don't look". "Lite sent" tänkte jag och undrade smått förskräckt vad hon skulle göra med den. Hon förklarade kortfattat att hon skulle försöka dra ut infektionen och stack sedan den gigantiska sprutan ner i halsen på mig. Bedövningen gjorde tack och lov att jag inte kände någonting. När jag satt där med sprutan i halsen sa hon "Don't move, don't talk, don't do anything". Vad trodde hon att jag skulle göra just där och då? När hon var klar visade hon mig infektionen i sprutan, gjorde om det en gång till och sa sedan "Ok, now I'm done. Are you here on vacation?". "Yes I'm" svarade jag. "Nice vacation" sa hon utan antydan till minsta lilla ironi och fortsatte "I'll see you tomorrow again".
Jag fick gå tillbaka till rummet och hann duscha innan Anna ännu en gång lyckades lura sig in trots att det var fyra timmar till besökstiden. Vi flummade lite, åt upp min frukost och strax därefter kom läkaren och sa att om jag kunde svälja mina piller kunde jag åka hem och komma tillbaka till min tid hos halsspecialisten dagen därpå. Sagt och gjort, jag fick några recept, vi tog en taxi hem och köpte antibiotika för en halv förmögenhet på vägen. Eftersom Anna gick till skolan spenderade jag resten av dagen med att göra precis ingenting, vilket väl är meningen när man är sjuk?
Nästa dag åkte vi in till sjukhuset på morgonen och fick väldigt snabbt träffa dem där halsspecialisten som var så rakt på sak, konstig men samtidigt ganska skön. Nu när Anna var där höll hon sig mest till franskan men stack in lite engelska då och då Hon tittade i halsen och sa att det var bättre men att den fortfarande var stor, skrev massa recept på nya mediciner och inom fem minuter var vi ute igen. Så nu pillar jag i mig 6 lila penicillin piller, 2 trekantiga voltaren, nån munskölj och har dessutom extra värktabletter ifall att. Kanske blir jag drogad och jag blir definitivt förgiftad, men nu borde jag i alla fall bli frisk och även om det kanske inte var det roligaste jag gjort så kan jag nu lägga till det här på min lista med berättelser ur mitt liv. Berätta om när jag blev inskriven på ett sjukhus i Bryssel där alla pratade franska, gav mig massa piller, stack meterlånga sprutor i halsen på mig, där jag fick hjälp av världens finaste vän och där jag fick sova i ett alldeles alldeles vitt rum.
xxx
Ett främmande land, läkare och yoghurt
Det är verkligen en otrolig lättnad att jag lyckades ta mig till Bryssel och nu sitter hemma hos Anna. Två dagar innan vi skulle åka igenom halva Europa med tåg fick jag 39 graders feber och halsont som gjorde att jag knappt fick i mig vatten. Kvällen innan vi skulle åka körde mamma och pappa mig till vårdcentralen eftersom allt hade blivit värre. Där visade det sig att jag hade fått halsfluss. Läkaren gav mig penicillin och starka smärtstillande och uppmaningen "Det är klart att du ska åka till Bryssel, det vore väl dumt att äventyra ett sånt äventyr". Efter att ha frågat om min ålder tillade han "Kan man dricka alkohol när man tar penicillin? Ja visst kan man det, det tar inte bort medicinens verkan eller nåt. Men det är ju bra att komma ihåg att du är sjuk, gå på ett teaterbesök eller på bio". Jag har alltid hört precis tvärtom, att penicillin och alkohol är ett stort nej. Nu hade jag inte tänkt dricka, men skön läkare i alla fall. Utan honom hade jag kanske inte tagit mig hit.
Med det dags måste jag få klaga lite också. För hur kul är det att sitta inne i en främmande stad där det dessutom är sol och varmt ute? Jag trodde penicillinet skulle ha gjort sitt jobb nu så jag åtminstone kunde ta mig ut ett tag men det är bara smärtan som har minskat lite. Jag är minst lika svullen om inte värre, hälften av det jag dricker fastnar halvvägs och resten kommer upp genom näsan eftersom det finns mer plats där än i halsen. Det tog mig typ en timma att äta en dl yoghurt och nu är jag redan hungrig igen.
Okej, färdig klagat. Förhoppningsvis är det bättre imorgon när jag ska ta bussen till London och Bryssel finns ju alltid kvar. Nu ska jag vila lite.
xxx
Prislappsskräp, karuseller och opera
Dagarna gick så väldigt fort när jag var i Stockholm så jag har ju inte ens hunnit skriva om mina sista dagar i London när fina Amelie kom på besök. Hon kom först på lördagkvällen så under dagen hade jag tid att springa runt och göra ingenting och allting som alltid behöver göras precis innan hemfärd och jul och sånt. När hon kom åt vi middag på Nando's, lämnade hennes saker hos mig och gick till närmsta pub. Det fick räcka för den dagen. Söndag gjorde vi desto mer...
Då tog vi tunnelbanan från Clapham Common (med världens smalaste perrong) rakt igenom hela stan och till Old Street.
Därifrån promenerade vi till Colombian Road Flower Market och gick in i alla dem små fina affärerna, inklusive en gammeldags godisbutik.
Efter det var det såklart Brick Lane som gällde. På vägen dit såg vi en skylt där det stod "Pop up Christmas Market" men det visade sig vara ett galleri och vad jag kunde se fanns där inget juligt allt.
Där fanns mest intressant konst, som prislappar på skräp.
Snart hade Amelie blivit lika läskig som tavlorna så vi gick vidare för att äta.
Vi tittade på marknaden, köpte julklappar och hittade streetart på varenda vägg.
Kvällen spenderade vi på Winter Wonderland i Hyde Park.
Det var iskallt och hur mycket människor som helst men vi höll humöret uppe.
Överallt fanns karuseller och åkattraktioner, pubar och värdshus, och allt lyste.
Det var kanske inte den mest stämmningsfulla julmarknad jag har varit på men ändå kul att ha sett.
När vi kom hem hade vi adventsmys och tittade på julkalendern. Vilken väldig tur jag har haft som har kompisar som också vill titta på julkalendern fast vi fyllt 20 och mer.
Resten av dagarna jobbade jag men kunde umgås med Amelie på kvällarna. På måndagen bjöd hennes förra aupair barns farfar Bob (han som jag flög med) oss på musikal, vi såg Phantom of the Opera. Den var ganska bra men lite svår att följa med i. Efteråt satt vi på en pub och pratade ett tag. Bob visade oss foton från när han flög över Europas högsta berg. Där har ni beviset på att det inte är försent med något förrän ni har dött, 70 plus och flyger själv i ett hemmabyggt plan över gigantiska berg. På tisdagen nöjde vi oss med middag på en av restaurangerna där jag bor och gick sedan hem för att packa. Onsdag var Amelie med mig på jobbet några timmar innan hon åkte mot flygplatsen och ett par timmar efter det tog jag mig till en annan flygplats och flög hem till Sverige.
xxx
Då tog vi tunnelbanan från Clapham Common (med världens smalaste perrong) rakt igenom hela stan och till Old Street.
Därifrån promenerade vi till Colombian Road Flower Market och gick in i alla dem små fina affärerna, inklusive en gammeldags godisbutik.
Efter det var det såklart Brick Lane som gällde. På vägen dit såg vi en skylt där det stod "Pop up Christmas Market" men det visade sig vara ett galleri och vad jag kunde se fanns där inget juligt allt.
Där fanns mest intressant konst, som prislappar på skräp.
Snart hade Amelie blivit lika läskig som tavlorna så vi gick vidare för att äta.
Vi tittade på marknaden, köpte julklappar och hittade streetart på varenda vägg.
Kvällen spenderade vi på Winter Wonderland i Hyde Park.
Det var iskallt och hur mycket människor som helst men vi höll humöret uppe.
Överallt fanns karuseller och åkattraktioner, pubar och värdshus, och allt lyste.
Det var kanske inte den mest stämmningsfulla julmarknad jag har varit på men ändå kul att ha sett.
När vi kom hem hade vi adventsmys och tittade på julkalendern. Vilken väldig tur jag har haft som har kompisar som också vill titta på julkalendern fast vi fyllt 20 och mer.
Resten av dagarna jobbade jag men kunde umgås med Amelie på kvällarna. På måndagen bjöd hennes förra aupair barns farfar Bob (han som jag flög med) oss på musikal, vi såg Phantom of the Opera. Den var ganska bra men lite svår att följa med i. Efteråt satt vi på en pub och pratade ett tag. Bob visade oss foton från när han flög över Europas högsta berg. Där har ni beviset på att det inte är försent med något förrän ni har dött, 70 plus och flyger själv i ett hemmabyggt plan över gigantiska berg. På tisdagen nöjde vi oss med middag på en av restaurangerna där jag bor och gick sedan hem för att packa. Onsdag var Amelie med mig på jobbet några timmar innan hon åkte mot flygplatsen och ett par timmar efter det tog jag mig till en annan flygplats och flög hem till Sverige.
xxx
