Dumt nog har jag ju bara skrivit om den tråkiga och jobbiga delen i Bryssel och även om den tog upp lite för mycket tid så hann jag med en del trevligt också. Dessutom tog vi ju tåget dit vilket alltid är mysigt, även om omständigheterna inte var de (dem?) bästa.

Resan:

Min otroligt snälla pappa följde med mig till Köpenhamn där vi mötte upp Anna. Det var fint väder men väldigt kallt.


När tåget rullade in vinkade vi hejdå och steg ombord.


Efter några timmar rullade tåget ombord på en båt. Jag tog mig upp för alla trapporna och satt sen helt stilla och tittade ut över Anna medan Anna sprang runt och fixade med allt hon och jag behövde.


Nästa anhalt var Hamburg. Av dem åtta stationer jag passerar på tågen mellan London och Stockholm är det min favorit, mest för att allt är väldigt öppet och ljust.


Nästa station var Köln HBF, då hade det redan hunnit bli mörkt och vi började bli ganska trötta på att resa.


Men Anna höll humöret uppe trots att hon hade världens tystaste och tröttaste resekamrat.

Bryssel:

På den här gatan med tegelhus, små balkonger och klätterväxter bor Anna.


Och i det här huset med stora fönster, högt i tak och massor av madrasser går Anna i skolan. Det var en av sakerna som var positivt med att jag fastnade i Bryssel, jag hann se skolan och fick se deras fantastiska lektion.


Mest tid spenderade jag förstås i Anna lägenhet, men det var inte heller så illa för i hennes rum fanns ett takfönster och väderförändringarna var ganska så häftiga.


Lagom till helgen var jag i alla fall pigg nog att ta mig ut och se Bryssel lite grann. Vi var ett helt gäng som gick runt, på fotot är Anna och Julle.


Vi gick in i en väldigt häftig affär som kändes mer som ett museum.


Julle kallade det "Tim Burton House" och det var verkligen ett helt hus också med fantastiska möblemang.


Sen gick vi till Grand Plaz och Anna köpte en belgisk våffla som jag snodde några bitar av. Efter fem dagar med bara youghurt och soppa räcker det med en tugga för att sockerbehovet ska vara täckt.


Nästa dag, innan jag skulle åka, gick vi till matmarknaden och loppismarknaden.


Anna visade mig en till galen affär som var fullkomligt proppad med afrikanska masker och statyer och vi träffade massor av människor hon kände som vi hälsade på med kindpussar.


Sex dagar senare än planerat satte jag mig sedan på tåget. Somnade som en stock i Belgien och vaknade till en solnedgång i England.

xxx

Allt är vitt. Taket, väggarna och golvet är vitt. Bordet och stolarna är vita. På väggen hänger en vit IKEA klocka som blivit osynlig i mörkret men som ändå ger ifrån sig ett rytmiskt tick-tock-tick-tock. Bredvid hänger en stor svart, ja svart, inte vit, TV med ett rött litet ljusöga som stirrar på mig. I taket finns två till röda ljusögon som jag antar tillhör ett brandalarm som när som helst är beredd att dränka allt det vita i vatten. Gardiner finns det också, dem är orange-röd-gula, som ett sista hopp att ge rummet lite personlighet, det lyckas sådär. Och mitt i det där ligger jag i en vit säng, med vita lakan, vit kudde och vitt täcke. Jag kan inte riktigt somna. Kanske känner jag mig lite ensam men mest av allt är jag förundrad över det som har hänt, som att det inte riktigt hänt mig.

Det började i Skåne efter två dagars feber och en brännande halsont. Jag fick snabbt antibiotika och starka smärtstillande av en läkare på vårdcentralen. "Klart du ska åka till Bryssel" sa han, "varför äventyra ett sådant äventyr?". "Hur gammal är du?" frågade han sen och fortsatte efter mitt svar "Det är ju det här med alkohol och antibiotika, det är absolut ingen fara att dricka alkohol, det tar inte ut antibiotikans effekt eller så. Men du är ju ändå sjuk, så det kan vara bra att ta det lite lugnt, ett teaterbesök kanske?". "Visst", tänkte jag fem dagar senare när jag satt i Annas rum i Bryssel och bokstavligen tuggade i mig en soppa, sakta sakta, "jag hade aldrig orkat med ett teaterbesök". Smärtan hade minskat något men svullnaden hade gått upp till det dubbla och när jag försökte dricka något hittade vätskan oftare upp igenom nästan än ner i halsen.

Jag bad pappa ringa vårdcentralen i Sverige, bara ifall att, för antibiotika ska väl ändå verka fortare? Snart fick jag svaret att dem tyckte jag skulle åka in direkt, nu på en gång, fast jag var i ett främmande land och klockan var sju på kvällen. Trots att jag inte riktigt ville, utan hellre väntade till morgonen, tog jag och Anna en taxi till akuten vid åtta tiden, det var det enda som var öppet. Jag kände mig helt malplacerad, jag var ju inte alls sådär sjuk som hon som satt och grät av smärta, han som skurit sig i tummen, eller spädbarnet med 40 graders feber. Efter tre timmar fick vi i alla fall komma in, vi väntade någon halvtimma till och fick sedan dit en läkare som nästan direkt frågade på franska "Skulle du kunna tänka dig att stanna här över natten?". Anna översatte och jag blev lite chockad över frågan men antog att det var en rutinfråga och svarade "Ja, om det är nödvändigt". Innan jag hann riktigt förstå det hade jag dropp i armen med antibiotika, en sjukhusdräkt över linnet och var på väg genom sjukhusets tysta korridorer. Anna tog en taxi hem och jag somnade utmattad efter allt som hänt i rummet jag blivit tilldelad. Jag tror att tiden i London har lärt mig det, att kunna somna på dem mest främmande ställen.

Nästa morgon blev jag väckt en sjuksköterska som gav mig mer antibiotika i droppet. Efter det kom en hel rada med sjuksköterskor in, med frukost, för att bädda, för att kolla min temperatur. Alla började med "Bonjour Madame" och fortsatte sen på en snabb franska. Varje gång fick jag avbryta dem och säga "Sorry, I don't speak french" med min grötiga röst och då hade dem flesta inte riktigt lika mycket att säga. Det blev ett "Coffee or tea" eller "Antibiotics" med lite teckenspråk. En kvinna sa bara "Yes" och gick ut igen. Som tur var kom Anna ganska snart och kunde agera tolk. Det kom också in en läkare och frågade hur jag mådde, lös i halsen med sin i-phone och sa att jag skulle få träffa en halsspecialist, när, var eller hur sa hon inte.

Jag och Anna lyckades spendera tiden riktigt bra, vi hade till och med ett par skrattanfall där inne i mitt lilla rum. Mitt i ett schackspel som vi båda var djupt koncentrerade i kom det in en sjuksköterska, gav mig två piller och vände mot dörren. Anna hann precis stoppa henne och fråga vad det var och om jag skulle ta dem då, "Antibiotics" och "Oui" fick vi svar innan hon försvann genom dörren. Vi tittade båda två upp på droppet, som precis lyckats tömma påsen med antibiotika och hade en flaska med smärtstillande väntande bredvid, och tittade sedan ner på pillerna igen. Var inte droppet där för att jag skulle slippa svälja piller? Anna gick för att ta reda på vad som gällde och det visade sig att droppet skulle av eftersom det inte hade fungerat så bra. Halsen var som tur var inte lika svullen längre så det gick ganska bra att svälja.

När dem senare kom in med en bricka med middag låg pillerna bara där, de två lila som var antibiotika och så ett pyttelitet vitt. Kanske är det bara jag, men jag vet helst vad det är för små konstiga saker jag stoppar i mig. Dessutom insåg vi att hela dagen hade passerat utan att någonting hade hänt eller någon sagt något. Jag kände mig mycket bättre så det kändes ju lite onödigt att vara kvar på sjukhuset, framförallt om det visade sig vara en vanlig halsfluss. Så vi båda gick för att ta reda på vad som hände men sjuksköterskorna ville knappt svara utan sa bara att läkaren måste vara där om jag skulle bli utskriven, och läkaren visste dem inte var hon var. När det gällde pillerna var svaret kort och gott antibiotika, trots att det visade sig senare att det lilla vita var smärtstillande. Så Anna fick ännu en gång åka hem medan jag tittade på "Juno" på hennes dator som hon tagit med sig. Och några timmar senare låg jag alltså i allt det där vita och undrade hur länge jag skulle bli kvar på det där sjukhuset där alla pratade franska och där jag fick piller i olika former.

Morgonen där på blev jag väckt av mobilen som vibrerade, jag fick upp den, såg det danska numret och svarade grötigt "Katinka". Det var SOS international som mamma hade kontaktat via vårt försäkringsbolag. De berättade att de hade pratat med sjukhuset, att jag skulle få ligga kvar tills jag mådde bättre och att läkaren hade sagt att jag hade en halsböld. "Jaha" sa jag förvånat, "Sa dem att jag har en halsböld? För jag vet bara om att jag har halsfluss". Men en halsböld hade jag alltså, och det fick jag reda på från Köpenhamn istället för från sjukhuset jag låg på. Lite senare satt jag och pillade i mig frukosten och glade mig åt att jag kunde få i mig en hel macka och inte bara det som var flytande. Då kom det in en sjuksköterska och började prata franska, jag fick som vanligt avbryta på engelska och hans svar var "Ah, problem". Han pekade på näsan, sen på örat och sa något om "doctor", efter ett tag förstod jag att jag skulle iväg och träffa halsläkaren. "You can walk?" sa han, "Yes" svarade jag och såg sedan en rullstol precis utanför dörren. Tur att halsen inte påverkar benen. Han ledde mig genom några korridorer till ett gäng stolar där jag fick sitta och vänta. Bredvid mig satt en väldigt gammal gumma. En sjuksköterska stoppade in grön lera i hennes öron, kom tillbaka efter ett tag och tog ut det och artikulerade sedan högt på franska. Jag antog att hon skulle få hörförstärkare.

Efter ett litet tag fick jag komma in till halsspecialisten som genast började prata franska, efter att jag avbrutit svarade hon "Not a problem, I speak English fluently". Det kanske var en sanning med modifikation men det gick i alla fall att förstå henne. Hon började med att titta in i halsen och spruta en bedövning. Sedan började hon fixa med en spruta som var cirka 30 cm lång och med en säkert 10 cm lång nål. När hon såg att jag tittade sa hon snabbt "Don't look". "Lite sent" tänkte jag och undrade smått förskräckt vad hon skulle göra med den. Hon förklarade kortfattat att hon skulle försöka dra ut infektionen och stack sedan den gigantiska sprutan ner i halsen på mig. Bedövningen gjorde tack och lov att jag inte kände någonting. När jag satt där med sprutan i halsen sa hon "Don't move, don't talk, don't do anything". Vad trodde hon att jag skulle göra just där och då? När hon var klar visade hon mig infektionen i sprutan, gjorde om det en gång till och sa sedan "Ok, now I'm done. Are you here on vacation?". "Yes I'm" svarade jag. "Nice vacation" sa hon utan antydan till minsta lilla ironi och fortsatte "I'll see you tomorrow again".

Jag fick gå tillbaka till rummet och hann duscha innan Anna ännu en gång lyckades lura sig in trots att det var fyra timmar till besökstiden. Vi flummade lite, åt upp min frukost och strax därefter kom läkaren och sa att om jag kunde svälja mina piller kunde jag åka hem och komma tillbaka till min tid hos halsspecialisten dagen därpå. Sagt och gjort, jag fick några recept, vi tog en taxi hem och köpte antibiotika för en halv förmögenhet på vägen. Eftersom Anna gick till skolan spenderade jag resten av dagen med att göra precis ingenting, vilket väl är meningen när man är sjuk?

Nästa dag åkte vi in till sjukhuset på morgonen och fick väldigt snabbt träffa dem där halsspecialisten som var så rakt på sak, konstig men samtidigt ganska skön. Nu när Anna var där höll hon sig mest till franskan men stack in lite engelska då och då Hon tittade i halsen och sa att det var bättre men att den fortfarande var stor, skrev massa recept på nya mediciner och inom fem minuter var vi ute igen. Så nu pillar jag i mig 6 lila penicillin piller, 2 trekantiga voltaren, nån munskölj och har dessutom extra värktabletter ifall att. Kanske blir jag drogad och jag blir definitivt förgiftad, men nu borde jag i alla fall bli frisk och även om det kanske inte var det roligaste jag gjort så kan jag nu lägga till det här på min lista med berättelser ur mitt liv. Berätta om när jag blev inskriven på ett sjukhus i Bryssel där alla pratade franska, gav mig massa piller, stack meterlånga sprutor i halsen på mig, där jag fick hjälp av världens finaste vän och där jag fick sova i ett alldeles alldeles vitt rum.

xxx

Helgen spenderade jag ju som tidigare nämnt i Amsterdam med familjen. Staden har egentligen aldrig lockat mig tidigare men nu är jag väldigt glad att jag varit där, för fy fasen vad vackert det var. Börjar tänka att jag nog någon gång i livet måste ge mig ut på en tågtripp i Europa, det finns så otroligt många vackra, konstiga, pittoreska, galna, mysiga små städer som man kan missa annars. Det här är i alla fall vad vi har gjort i vackra Amsterdam:

Vi började resan med båt från Harwich och blev väckta nästa morgon av en kvinna som skrek i mikrofonen att vi började närma oss destinationen.


Efter två tåg kom vi sedan fram till Amsterdam med alla dess vatten och kanaler.


Vi tittade runt lite på en marknad och hittade svenska vävnader som fick stanna kvar och vantar som fick följa med hem.


Vi såg gamla skyltar på nya affärer, och troligen tvärtom också.


Vi gjorde som resten av Amsterdam och hyrde cyklar för att transportera oss på.


Vi tog en liten båttur genom Amsterdams kanaler.





Förresten så bodde vi på en båt också. Dock inte någon av dem på bilderna utan på ett lite större skepp.


Vi gick och tittade på Anne Franks hus som står i mitten på det här fotot.


Vi såg även Amsterdams äldsta hus som även det är i mitten.


Vi passerade Amsterdams central station med tillhörande turistinformation ett antal gånger.


Vi hittade ett torg som var ockuperat av aktivister.



Vi cyklade tvärs och kors över alla kanaler och njöt av utsikten.


Vi promenerade/cyklade runt i hela stan för att hitta bra vegorestauranger...


...och vi hittade några bra också, med roliga tak, fina lampor och träd på väggarna.


Vi såg Amsterdams ljus spegla sig i vattnet när mörkret och med det dimman och kylan föll.




Sen blev det tidig söndagmorgon och familjen satte sig på det första av tågen mot Stockholm och jag på bussen tillbaka till London. 9 timmar, två passkontroller, en buss-på-tåg-genom-tunnel-färd och en spännande bok senare var jag återigen i mitt lilla rum.


Där jag även befinner mig nu, redo att sova!

xxx

Nu sitter jag på tåg nr 4, om trekvart är det meningen att jag ska vara i Hamburg för att hoppa på tåg nr 5 till Köpenhamn men dessvärre har vi fastnat ganska länge i Bremen. Ska försöka fråga någon som går förbi om vi blir sena, har redan ont om tid mellan bytena.

Dagen har varit ganska nervös, även om det har känts värre förut än under själva resan. Jag gör ganska ofta så, blåser upp små saker och går och oroar mig jätte mycket. Sen när det väl kommer är jag relativt lugn. Jag och Anna gick upp ganska tidigt imorse för att hinna gå och fråga på stationen om dem papper jag hade kunde räcka som biljett. Det är ett kvitto med både vagn, platsreservation och referensnummer så vi tänkte att det borde vara okej. Men eftersom vi var i Belgien och inte Tyskland kunde de inte svara på stationen utan sa att vi skulle prata med konduktören.

 

Så när tåget rullade in två minuter förre avgång sprang vi fram till närmsta konduktör som sprang vidare till någon annan som sa att vi inte kunde åka med bara det pappret och att biljetter ombord kostade 58 euro, då bara till Köln. Jag hann tänka tusen tankar om flyg och senare tåg, men sekunden efter började de stänga dörrarna så jag kastade mig på tåget och hann knappt säga hej då till Anna. I början stod jag bara upp, eftersom jag var lite osäker på vad jag skulle göra, så det tog ett tag innan några kom förbi och undrade om någon kollat mina biljetter. En av dem var han som tidigare sagt nej och den andra var en kvinna som gått och kollat biljetterna tidigare. Ganska snabbt kom ju han ihåg mig och de började diskutera massa på tyska och kollade på papprena och frågade hur och när jag bokat. Inte för att jag förstod vad dem sa men så småningom kom dem i alla fall fram till att de skulle låtsas som att de missat mig, jag fick alltså åka med pappersbiljetten.

 

När jag kom till Köln så tänkte jag att det vore lite enklare att reda ut allt eftersom jag då kunde få tag på Deutsche Bahn. Men där sa de bara samma sak, eftersom det är biljetter bokade på internet kunde de inte göra något utan tyckte att jag skulle köpa nya och sen ansöka om refund. Han trodde till och med att jag kunde få pengarna tillbaka för dem nya biljetterna eftersom dem var betydligt dyrare. Med en känsla av att det räckte med spänning och med tanke på att de två kommande bytena skulle ske med bara 5 respektive 15 minuter så bestämde jag mig för att köpa biljetter. Om jag gjort rätt val vet jag nog inte förrän jag vet om Bahn ger mig pengarna tillbaka för den dyra resan jag nu var tvungen att köpa.

 

Med tanke på att jag nu precis fått reda på att vi är 30 minuter sena och jag därför kommer missa mitt nästa tåg så tänker jag mig att det förenklar att då ha giltiga biljetter. Det blir svårt för dem att både låtsas som att de har missat mig och hjälpa mig med att komma vidare. Kommer jag inte fram till Köpenhamn ikväll så tänker jag nästan kräva att jag får pengarna tillbaka för alla biljetter jag köpt.

 

Förutom allt det här krånglet så är jag väldigt nöjd med mitt val att ta tåget hem. Det är skönt att hinna ta in att jag reser och att jag åker från ett ställe till ett annat. Jag tycker om att sitta på tåg och bara titta ut, läsa en bok, slumra till lite och prata med den tyska tanten bredvid. Däremot tycker jag inte om att ta flyg, har aldrig gillat alla tullar, passkontroller och den torra luften inne i flygplanet. Om jag kan håller jag mig vid marken där jag kan se naturen och städerna jag passerar.

 

xxx

 

Uppdatering: Tåget mot Köpenhamn väntade in alla passagerare från det andra tåget, så det blev inga problem med det. Efter ett par timmar åkte vi till min förvåning ombord på en färja, jag är aldrig beredd på sånt men ser det alltid som en trevlig överraskning. Efter en del förseningar på tåg nr 6 och taxi sista biten så kom jag fram till mormor och Alf vid halv tolv igår. På morgonen åt vi hembakat bröd och hemgjord rabarberglass och sedan fick jag skjuts till stationen. Där satte jag mig på tåg nr 7 mot Stockholm. På stockholm central mötte Helen och Linnéa upp mig med blommor och klubba och på vägen hem mötte Elsa och Märta, som jag brukar vara barnvakt åt, upp mig med en hemmagjord blomma. Känner mig väldigt välkomnad. Kvällen har snabbt passerat med bad, grillning, chokladfondue och lekar med fina vännena och familjen. Nu ligger jag i min säng i mitt hem på gebers, det känns härligt att vara hemma!

 

St Pancras i London

 

Falafel i Bryssel

 

Köln Hbf i Köln

 

Snabbt byte och foto från tåget i Hamburg

 

Pioneer i mormors och Alfs fantatiska trädgård

Tänkte bara berätta att jag nu är framme hos fina Anna i hennes fina lägenhet i Bryssel. Imorgonbitti bär det av till tågstationen för att försöka reda ut det här krånglet och om allt går som det ska sitter jag kl 10.33 imorgon på nästa tåg. Blir nog en av mina mest nervösa dagar, men än så länge känns det helt okej i alla fall. Uppdaterar mer när jag kan.

xxx

Nu har jag lite små panik och är jag ganska irriterad. Idag när Siri låg och sov så ringde jag till Bahn. Först ringde jag till det engelska huvudkontoret men där kunde de inte påverka internetbokningar. Så då fick jag ringa till online servicen i tyskland istället. Första gången jag ringde bad dem mig att ringa tillbaka inom en timma eftersom deras system låg nere. Andra gången jag ringde så kunde de hitta bokningen men däremot inte skicka mig några nya biljetter. För att skicka biljetterna så måste de gamla komma tillbaka på posten, de kunde inte skriva ut några nya och inte ändra till telefonbiljetter eller internetbiljetter eller något annat. Och eftersom biljetterna troligen inte hinner tillbaka så var deras förslag att jag köper nya biljetter och skickar in något papper om att få tillbaka pengarna för dem andra. Resan är alltså betald och klar, det är bara de där små pappersbitarna som saknas, men utan de så får jag inte resa.

Helene, jag såg din kommentar om att Bahn brukar vara schyssta med det där, hur gjorde du för att få dem att vara det?!? (Och det är klart att vi ska ses!) Jag har tänkt att jag ska försöka ringa tillbaka imorgon igen och vara lite hårdare. Det kunde ju lika gärna vara så att de försvunnit i posten och det är ju inte direkt så att två skulle kunna åka på samma biljett i alla fall, de har ju mitt namn! Jag var helt säker på att det skulle vara hur lätt som helst att ordna, så nu är jag rätt sur på Bahn och ännu mer stressad.

Dagens positiva var i alla fall att det har varit strålande sol och jätte varmt hela dagen. På förmiddagen satt jag och Siri i Wandsworth common och åt äppelbitar och lyssnade på Veronica maggio, det är vid såna tillfällen jag inser vilket otroligt underbart jobb jag har!

xxx

Jag har varit lite dålig på att uppdatera på senaste, ska försöka bli bättre på det. Så får ni försöka bli lite bättre på att kommentera för det var ni så väldigt bra på i början och jag tycker att det är så kul att läsa.

Just nu sitter jag och äter pasta med spenatsås, har faktiskt saknat det lite. Det är en av dem sakerna som är bra med att åka iväg så här som jag har gjort; det jag hade tröttnat på hemma i Sverige har jag börjat sakna nu. Tänk vad kul det kommer vara att komma hem sen. Appropå att komma hem så har jag äntligen bokat tågresa hem till Vides student i början av juni. Har suttit i säkert sammanlagt fem timmar och tittat och trixat med tågtider och då har ändå mamma gjort massa förarbete. Resultatet blev 6 byten (London-Bryssel-Köln-Dortmund-Hamburg-Köpenhamn-Malmö-Stockholm), 1700 kr (ungefär en tusenlapp billigare än innan allt trixande), två övernattningar och ca 15 timmar på tåg. Det kanske låter helt galet men jag är faktiskt ändå riktigt nöjd med mitt val. Inte bara för det faktum att jag får ett betydligt lättare samvete och en bättre miljö utan också för att det känns lite spännande, det är som att ha en egen liten mini-tågluff. Dessutom hinner jag hälsa på och sova hos både Anna i Bryssel och mormor i Malmö, jätte mysigt! Så för er som vill veta så lämnar jag London St Pancras den 2 juni kl 19.34 och kommer fram till Stockholm Central den 4 juni kl 15.54.

Nu ska jag upp och byta om, ska iväg till Amanda för en kopp te och tänkte försöka springa hem så jag får ett litet träningspass också. Jag lägger upp bilder och skriver om helgen senare ikväll.

xxx

(Jag har lagt upp flera inlägg från helgen så om ni vill läsa de i rätt ordning så får ni gå ner först)

Ojojoj, önskar att jag kunde lägga upp det här direkt, men det får väl vänta precis som allt annat. Nyss blev vi stoppade i tullen. Först fick vi gå av och visa vårt pass två gånger, en gång i fransk passkontroll och en gång i engelsk passkontroll och det var väl egentligen inga konstigheter med det. Men sen blev vi alltså stoppade och var tvungna att gå av bussen, ta alla våra väskor och gå in i en liten byggnad. Där fick vi gå igenom samma sak som man gör på flygplatsen. Det tog en halv evighet för dem att gå igenom alla vilket gjorde att vi missade vår båt. Jag tycker inte riktigt om att gå igenom sånt där, det känns lite obehagligt. Det konstiga är att de frågade nästan alla ”Do you live in the UK/Belgium?”, ”For how long have you been there/are you planning to stay” o.s.v. Men mig frågade de ingenting sånt, jag gick igenom både passkontroll och tull utan några frågor överhuvudtaget. Jag tycker att de borde undra med tanke på att jag åker från Bryssel till London men är svensk. Jag undrar om det beror på just det faktum att jag är svensk eller om det beror på att jag är en ung tjej. Vad tror ni?

Nu sitter jag i alla fall på båten och äter grönsaks lasagne. Skönt att åka båt den här gången så man får gå av bussen och röra på sig. Sist åkte vi ju med tåg genom tunneln och då kunde man bara gå av och gå på toaletten och man såg absolut ingenting ut. Nu har jag hela havet utanför fönstret och det är ju verkligen inte illa.

 

xxx

Jag borde väl skriva ett inlägg om själva Bryssel också och inte bara om resan och tider (det ligger två inlägg nedanför om det). Jag har aldrig varit i Bryssel förut, eller åtminstone inte som jag själv vet. Men man ska ju aldrig säga aldrig för då kommer väl mina föräldrar skriva en kommentar där det står typ ”Jo, du var i Bryssel när du var 1 år, 11 månader och 3 dagar gammal. Du var med i en demonstration mot kärnkraft och vi sov i en skola tillsammans med 57 andra demonstranter. Du sprang runt och pratade med alla och fick sockerkakor av främmande människor som sen blev utskällda av en höggravid Paula.” Det låter som min barndom exakt faktiskt. Stämmer det också eller?

Hur som helst, tillbaka till den tid när jag är 21 år och 2 dagar, med andra ord i fredags. Jag kom fram till Bryssel klockan åtta, en timma och trekvart försent. Så fort jag klev av bussen stod Anna precis framför mig och jag som var helt oförbered blev nästan rädd men såklart otroligt glad. Vi åkte direkt hem till Anna och lagade hennes speciella vårrullar med någon konstig rissak runt som jag ska se om jag hittar i Chinatown i London. Sen satt vi och pratade en massa och drack te, ända tills vi gick och la oss runt tolv.  Vi kom fram till att sist vi träffades måste ha varit i somras vilket ju är otroligt länge sen, ändå är det alltid som att vi har umgåtts varje dag vilket ju är väldigt härligt. Lägenheten var verkligen världens mysigaste och det kändes som att den passade perfekt för Anna. Den är väldigt liten men ganska lagom för en person och ligger högst upp så den har två stora takfönster. På väggarna har Anna satt upp massa fina saker, som tillexempel hennes masker och ett stort foto på henne och Julle när de uppträder. I köket hänger alla nödvändigheter på en skidstav och sängen (sängarna när jag var där) är mjuka madrasser på golvet.

 

 

På lördagsmorgon gick Anna ner till bageriet och köpte croissanter till frukost och sen begav vi oss mot stan för att ”göra Bryssel”. Vi gick förbi en del av EU kontoret och massa andra stora pampiga byggnader. Vi gick på den stora shoppinggatan och jämförde den med Drottninggatan och Oxford Street, den hamnade jämsides med drottninggatan både i storlek och antal människor. Oxford Street hamnade långt förre. Vi åt lunch på en thairestaurang där de gör sina egna nudlar, riktigt gott. Vi vandrade till deras stora torg som jag redan glömt namnet på men som i alla fall omringades av vackra och stora byggnader. Där köpte vi belgisk choklad till min värdfamilj och varsin belgisk våffla. Vi gick till Parc/Park och tog bussen hem via andra delen av EU kontoret. När vi kom hem till Anna så var vi helt slut, därför satte vi på ”Kalle och chokladfabriken” som hon lånat av en kompis och aldrig sett förut. Vi hann inte riktigt se hela innan det var dags att laga middag och sen bege sig in till stan igen för att gå till ett ställe där de skulle ha någon slags öppen scen för cirkusartister. Det var ett väldigt häftigt ställe, det var som ett permanent cirkustält mitt inne i stan med bar och bord runt själva scenen. Vi köpte varsin öl och satte oss vid ett bord och så småningom började Annas vänner droppa in. De första som kom hälsade jag på med handskakning men snart så insåg jag att det såklart är kindpuss som gäller. Lite konstigt tycker jag när det är människor man aldrig träffat förut, men man får ju ta seden dit man kommer. Efter showen gick jag och Anna till ett område med massa pubar och delade på en drink och kände sen att det kunde räcka ganska bra för dagen. Så vi köpte en gigantisk pommesfrites och tog sista tunnelbanan hem, såg resten av filmen och somnade sedan gott.

 

 

xxx

Nu har jag varit i Bryssel, eller egentligen är jag fortfarande kvar i Bryssel, bussen ska gå 13.15 och nu är hon 13.14. Det blev en minst sagt spännande avslutning på min trip. Vi satte klockan på 10.00 imorse för att hinna med en snabb tur till marknaden för lite mat innan den långa bussresan. Så efter lite frukost och en dusch så tog vi oss bort till tunnelbanan, något försenat, klockan var väl ungefär 11.30 och vi hade planerat att åka ca 11.00, men det innebar ju bara en lite kortare lunch. Så när vi sitter och väntar på tunnelbanan så tar vi en snabb titt på klockan för att vet om det blir för stressigt med marknaden innan och inser att den är 12.30. Men eftersom båda våra mobiler är 11.30 tänker vi att den måste gå fel. Dock är det lite konstigt med tanke på att min dator plötsligt blev 03.00 igår natt när vi skulle sova och vi trodde att hon var 02.00, men eftersom båda våra mobiler sa annorlunda då också så tänkte vi inte på det. Sakta men säkert inser jag dock, medan vi sitter där och väntar på tunnelbanan, att mamma sa till mig för några veckor sen att klockan brukar ställas om i slutet av mars. Och otroligt nog så är det ju faktiskt slutet av mars nu. Med andra ord hade datorn rätt, vilket jag ju egentligen vet att den alltid har när det gäller tiden, och klockan är 12.30. Det är alltså trekvart kvar till bussen går och vi sitter på Annas station en bit utanför stan. Det blev en ganska nervös tunnelbane resa och många räknanden av minuter. Som ni förstår så hann vi, 12.58 sprang vi upp för rulltrapporna på Gar du Norde och 13.05 stod jag utanför bussen och var incheckad och klar att gå ombord. Däremot har jag inte hunnit äta, inte hunnit handla någon färdmat och inte hunnit gå på toaletten. När vi väl var framme var jag för stressad för att göra något av de där tio minuterna som var kvar. Men jag hoppas på ett stopp relativt tidigt så kan jag handla lite saker som kan vara bra att ha på en sju timmars resa. Som tur var så åt jag ändå lite innan vi åkte från Anna och tog med en macka och en flaska vatten. Och som tur var så tittade vi på den där klockan på tunnelbanestationen. Annars hade jag nog varit på väg från marknaden nu istället för att sitta på en buss som redan är utanför Bryssel.

xxx

När jag skriver det här sitter jag på bussen på väg till Bryssel. Vi skulle ha varit framme för 80 minuter sen men har suttit fast i bilkö. Nu har vi precis åkt förbi en olycksplats eller liknade så nu blir det lite fart igen i alla fall. Förutom förseningen har resan gått bra. Jag har läst, kollat på ”Bröllopsfotografen” och sovit. Ungefär efter halva resan åkte bussen upp på ett gigantiskt tåg som tog oss genom ”Europatunneln”. Det kändes väldigt surrealistiskt när vi efter en timma i mörker åkte ut i något som såg ut som Skåne (platt med åkrar och vindkraftverk) men som såklart var Frankrike. Jag tycker att det är lite häftigt att de har byggt en tunnel som går under vattnet ändå från England till resten av Europa, det känns som ett bra steg mot att minska på flyget. Nu måste jag sluta skriva för jag tror att vi börjar närma oss målet. Lägger upp det här nästa gång jag får internet.

xxx